Ja, då var det väl kört då...

Klimatmötet i Köpenhamn har inte kommit fram till nånting. Jo, massa diplomatiskt trams men i praktiken sammanfattas möte bra såhär: "Målet att jordens uppvärmning ska begränsas till högst två grader under seklet nås inte, eftersom de viktiga länderna inte utlovat tillräckliga utsläppsminskningar."

Stoppar vi inte på två grader är risken stor att den sibiriska tundran börjar släppa ut metan i stora mängder och då drar vi iväg till tre grader. Väl där tar andra effekter vid som trycker oss upp till fyra grader och vidare till fem grader.

Sex grader - en framtid som jag inte vet hur jag ska planera för. Jag har turen att ha det gott ställt. Jag kan kanske säkra mina barn, även om samhället havererar. Men barnbarnen? Om öknen sprider sig, ekosystemen går på knäana och sjukdomar sprider sig samtidigt som klimatflyktingar - kanske med våld - tar sig norrut, hur ska vi då leva?

Varför är våra politiker inte en samlande kraft som med kloka beslut får oss att tillsammans verka för en trygg framtid? Varför sitter de bara där och käbblar? Jag har nog skrivit det förr men jag kommer osökt att tänka på ett av mina favoritcitat: The problem is not that power corrupts, it is that the corruptable seek power.