Kärnkraftsavfall och motvilja mot miljöhänsyn

I kärnavfall vanligt förekommande plutonium (Pu239) har en halveringstid över 24.000 år. Det betyder att om vi gräver ned 16 kg nu så har vi om 24.000 år 8 kg kvar, om 48.000 år 4 kg, om 72.000 år 2 kg och om 96.000 år 1 kg. Börjar vi istället med 32 ton så kommer vi att om 192.000 år att ha ett ton kvar. Plutonium är extremt farligt, och allra värst är det om man andas in stoft av ämnet. SKB tänker sig att lagra utbränt kärnbränsle - som innehåller plutonium - i kopparkapslar som ska ligga i lera i berget. Nu visar det sig att koppar korroderar (ungefär som att rosta) mycket snabbare än man trott - är det vad vi ska lämna efter oss?

Men det är ju lite jobbigt. Vi måste ju ha massa energi (eller måste vi det?). Så var ska vi ta den ifrån? I USA finns det de som inte vill skärpa kraven på utsläpp, och det är inte vilka som helst. McCain, en gammal republikansk presidentkandidat säger

"Självklart inte! Aldrig, aldrig, aldrig" var till exempel, enligt nyhetsbyrån Reuters, republikanen John McCains svar på frågan om han var beredd att stödja det nya klimatförslaget.

när förslaget om skärpta utsläppskrav kommer på tal.

Men, alla, om det inte går att ha det som vi haft det det senaste halvseklet? Vad ska vi då göra, bara vägra inse det och köra på som vanligt eller?

Är det inte bättre om vi kan börja vänja oss, börja ändra inställning till hur vi kan leva? Jag är rädd att alternativet är att vi får oss en riktig fetsmäll av naturen annars, en fetsmäll som kommer att få nu nödvändiga uppoffringar att framstå som minimala.